Svampens dag 23 september

Södra vätterbyggdens svampklubb anordnade traditionsenligt ett digert svampbord. I år innehöll det 85 arter.

Flera medlemmar och några i styrelsen deltog i utställningen och upplyste besökare samt spred god svampkunskap. Parallellt pågick fler evenemang på Brunstorps gård, bla äppelvandring och äppelsortbestämning.

Dessutom delades utmärkelsen guldärtan ut. Utmärkelsen Guldärtan delas ut av Programmet för odlad mångfald, Pom, i samarbete med Länsstyrelserna runt om i landet. Syftet är att uppmärksamma de personer som genom sitt idoga arbete bevarar och håller liv i mångfalden av vårt gröna kulturarv. Utmärkelsen vill även uppmuntra intresset för våra gamla lokala växtsorter som förutom sina värdefulla växtegenskaper också bär på en rik kulturhistoria. 2017 gick guldärtan i Jönköpings län till Björn Kalin. Björn får utmärkelsen för att han med sitt långa och engagerade arbete med våra gamla frukt- och rossorter bidragit till att bevara vårt levande kulturarv. Länsrådet Anneli Wirtén på Länsstyrelsen delade ut priset.

Mycket allvarsamma och strikta förberedelser inför anstormningen av besökarna.

Här njuts det av ett färdigt matsvampbord

Brunnstorp 2017 85 arter   
Aspsopp    Leccinum rufum
Björksopp    Leccinum scabrum
Blodkremla    Russula sanguinea
Blodsopp    Neoboletus luridiformis
Blodspindling    Cortinarius sanguineus
Blomkålssvamp    Sparissis crispa
Blåmusseron    Lepista nuda
Bockspindelskivling    Cortinarius traganus
Brandriska    lactarius mitissimus
Brokkremla     Russula cyanoxantha
Brun flugsvamp    Amanita regalis
Brunsopp    Imleria badius
Cinnoberröd grynskivling    Cystoderma terrei
Citronslemskivling    Gomphidius glutinosus
Doftvaxing    Hygrophorus agathosmus
Ekriska    Lactarius quietus
Falsk rutsopp    Xerocomus porosporus
Finluden stensopp    Boletus reticulatus
Fjällig tofsskivling    Pholiota squarrosa
Fjällmusseron    Tricholoma imbricatum
Fläcksopp    Leccinum variicolor
Gallmusseron    Tricholoma virgatum
Giftkremla    Russula emetica
Granblodriska    Lactarius deterrimus
Granfingersvaamp    Ramaria abietina
Grå bläcksvamp    Coprinus atramentarius
Gullhorn    Calocera viscosa
Haröra    Otidea onotica
Honungsskivling    Armillaria mellea
Kamferriska    Lactarius camphoratus
Kanelspindling    Cortinarius cinnamomeus
Kantarell    Cantharellus cibarius
Kastanjemusseron    Tricholoma albobrunneum
Krusbärskremla    Russula queletii
Kruskantarell    Pseudocraterellus undulatus
Laxskivlling    Laccaria laccata
Luddfingersvamp    Clavaria purpurea
Lärksopp    Suillus grevillei
Lömsk flugsvamo    Amanita phalloides
Mandelkremla    Russula integra
Modtaggsvamp    Sarcodon squamosus
Narrkantarell    Hygrophoropsis aurantiaca
Ockragul kragskivling    Cystoderma amianthinum
Olivvaxing    Hygrophoropsis olivaceoalbus
Oxtungsvamp    Fistulina hepatica
Panterflugsvamp    Amanita pantherina
Pepparriska    Lactarius rufus
Pluggskivling    Paxilus involutus
Rimskivling    Cortinarius caperatus
Rimskivling    Cortinarius caperatus
Rodnande fjällskivling    Chlorophyllum rhacodes
Rodnande flugsvamp    Amanita rubescens
Rosa vaxing    Hygrophorus persicolor
Rutsopp    Boletus chrysenteron
Rättikhätta    Mycena pura
Rättkmusseron    Tricholoma album
Röd flugsvamp    Amanita muscaria
Rödgul taggsvamp    Hydnum rufescens
Sammetssopp    Boletus subtomentosus
Sandsopp    Suillus variegatus
Senapskremla    Russula ochroleuca
Sidentråding    Inocybe geophylla
Sillkremla    Russula xerampelina
Skarp svedkremla    Russula acrifolkia
Skäggriska    Lactarius torminosus
Slemmurkling    Leotia lubrica
Smörsopp    Suillus luteus
Snöbollschampinjon    Agaricus arvensis
Sommartrattskivling    Clitocybe gibba
Sotvaxing    Hygrophorus camarophyllus
Stensopp    Boletus edulis
Stinkspindelskivling    Cortinarius camphoratus
Stolt fjällskivling    Macrolepiota procera
Stor kragskivling    Stropharia hornemannii
Storkremla    Russula paludosa
Stubbmusseron    Tricholomopsis decora
Svartgrå strävsopp    Leccinum mellaneum
Svartriska    Lactarius necator
Syrlig fjällskivling    Lepiota cristata
Tallblodriska    Lactarius deliciosus
Tegelkremla    Russula decolorans
Tegelsopp    Leccinum versipelle
Trattkantarell    Cantharellus tubaeformis
Vitgul flugsvamp    Amanita citrina
Örsopp    Suillus bovinus

Hej

Nu i svamptider är det många som genomsöker skogen och ibland dyker det upp extraordinära fynd. 581 gram gul kantarell kan sägas tillhöra den kategorin.

Ut å leta!

https://www.jp.se/article/silvia-hittade-en-superkantarell/

Det är mycket svamp nu så SVT ringde mig och ville titta på svampar som bara växer i gräsmatta. Det resulterade i följande inslag i svt Jönköping som sändes 20 september kl 18.30.

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/jonkoping/rekordar-for-svamp-aven-i-tradgarden

Det är verkligen mycket svamp just nu så det är bara att gå ut å skörda.

Våra giftiga matsvampar

Här hittade jag en ständigt aktuell artikel. Undvik följande svampar och njut av resten av det som naturen såhär års bjuder på.

Många av de svampar som vi har ätit sedan länge har på senare tid visat sig vara mycket giftiga. Det finns experter som menar att svamp inte är mat i vanlig mening utan mer krydda.

Författare: Ann-Kristin Wentzel

 2002-10-01

Om man äter svamp ska man spara en så man vet vad man dog av. Rådet kommer från den svenske svampexperten Nils Suber (1890-1985), nestor inom svensk mykologi, och är inte fullt så tokigt som det låter. För fortfarande är vetenskapens kunskap om svamparnas gifter mycket ofullständig. En lång rad svampar som tidigare ansågs vara bra matsvampar har nu omvärderats. Om olyckan skulle vara framme, är det viktigt att få reda på vilka svampar som har gjort patienten sjuk.

Lyckligtvis händer det numera sällan att människor dör av att ha ätit giftig svamp, men ett hundratal människor vårdas årligen på sjukhus till följd av svampförgiftning.
— Spindlingarna, de som tidigare kallades spindelskivlingar, har tagit tätpositionen när det gäller allvarliga förgiftningsfall, berättar Mark Personne, verksamhetschef och överläkare vid Giftinformationscentralen i Solna utanför Stockholm.

Nästan varje år drabbas två eller tre personer i Sverige så svårt efter att ha ätit giftiga spindlingar att deras njurar blir helt förstörda. För att överleva måste de gå i dialys resten av livet eller genomgå njurtransplantation. De flesta år orsakar också andra svampar, som lömsk och vit flugsvamp, ett antal svåra förgiftningsfall med allvarliga leverskador som följd. Fast med modern sjukhusvård kan de flesta räddas. Senast ett dödsfall inträffade var år 1996. Då avled en van svampplockare, med mångårig erfarenhet, i sviterna efter flugsvampsförgiftning.

Två gamla favoriter

I boken I svampskogen från 1968, som säkert fortfarande finns i många hem än i dag, beskrev Nils Suber drygt 500 av de 4 000 arter av storsvamp (se rutan på sidan 32) som växer i Sverige. Listorna över svampar som anses vara oätliga och över dem som klassas som giftiga har vuxit under de 35 år som har gått sedan Suber gav ut sin bok. För svampälskare är stenmurklan (bild 1), kanske det bedrövligaste exemplet. I dag anser toxikologerna, giftexperterna, att stenmurklan är så giftig att den är ytterst tvivelaktig som matsvamp. Till råga på alla tidigare kända giftverkningar har det på senare år klarlagts att kvinnor som har ätit murklor riskerar att få nedsatt fruktsamhet, åtminstone tillfälligt.

— Vi avråder helt från att äta stenmurklor. Sedan några år tillbaka är det förbjudet att sälja murklor i färsk eller torkad form i Sverige. Fortfarande får de dock saluföras som konserver och även serveras på restaurang. Vill man trots allt äta stenmurklor är det viktigt att de är förvällda ett par gånger och att kokvattnet kastas bort. Toppmurklor är däremot fria från gift, betonar Christer Andersson, toxikolog vid Livsmedelsverket.

Precis som stenmurklan har svartriskan ansetts vara ätlig efter förvällning. Numera varnar forskarna också för svartriskan eftersom den har befunnits innehålla en kraftigt mutagen substans, dvs ett ämne som ger förändringar i arvsmassan. Ironiskt nog har det visat sig att riskerna med att äta svartriska ökar betydligt efter det att den har förvällts, tvärtemot vad man skulle kunna tro. Bland de verkliga nykomligarna i giftsvamparnas krets är två närbesläktade riddarmusseroner (bild 2) bägge mycket uppskattade matsvampar.

— I fjol publicerade den ansedda tidskriften New England Journal of Medicine en artikel som rapporterade om ett antal allvarliga förgiftningsfall i Frankrike. Man vet inte vad det är för gift som är verksamt, men samtliga som blev sjuka hade ätit av svampen minst tre måltider i följd. I tre av de tolv rapporterade fallen avled patienten, berättar Mark Personne.

Frågan om riddarmusseronernas giftighet är än så länge ofullständigt studerad. Det finns ändå skäl att vara försiktig med svampen eftersom vissa människor tycks reagera så våldsamt. De som insjuknade drabbades av en ovanlig form av muskelskada som i de värsta fallen ledde till muskelsönderfall.

Ett gift, flera verkningar

Inte ens den odlade champinjonen är helt fri från skadliga ämnen. Att risken för cancer och skador på arvsmassan ökar hos möss som har matats med råa champinjoner framkommer i ett flertal oberoende studier. Livsmedelsverket avråder därför människor från att äta mycket champinjoner, särskilt råa.

— Champinjoner innehåller ämnen som är besläktade med giftet i stenmurklan, berättar professor emeritus Börje Wickberg.

Han förklarar att de till stor del föreligger i en form som gör att de är kemiskt mindre stabila än murkelgiftet. Förmodligen är de lättare att utsöndra ur kroppen. Champinjonen saknar ju uppenbarligen murklans akuta giftighet. Börje Wickberg är en av få svenska forskare som själv har studerat svampgifter. Han anser att riskerna med att äta odlad champinjon inte bör överdrivas. Vi vet att det finns cancerframkallande ämnen i många livsmedel och sannolikt också i många vanliga matsvampar. Men det är ytterst svårt att fastställa hur stora riskerna är i enskilda fall. Naturligt nog är de svampar som ger akuta symtom bäst undersökta.

En sådan svamp är den grå bläcksvampen (bild 6). Den har ansetts vara en god matsvamp. Men svampen innehåller coprin, en substans som har likadan verkan som antabus. Tillsammans med alkohol ger svampen illamående och andra kraftiga obehag.

— Reaktionen är välbekant och mer våldsam än farlig. Däremot har coprinet en ganska okänd och mycket värre effekt oavsett om den blandas med alkohol eller inte, varnar Börje Wickberg. Coprin har låg akut giftighet, men när det har givits åt försöksdjur vid upprepade tillfällen har handjurens könskörtlar skadats, vilket slutligen har lett till sterilitet. Sannolikt gäller detta även män.

Coprin är ett bra exempel på hur lömska svampgifter kan vara. Grå bläcksvamp är för övrigt inte den enda svampen som har antabuseffekt. Ett annat, och mindre känt exempel, är klubbtrattskivlingen, en svamp som tidigare har rekommenderats som god matsvamp av bl a Suber (han kallade arten för mörk trattskivling). Vad det är för substans hos klubbtrattskivlingen som framkallar antabuseffekten är inte känt, men coprin har inte hittats i svampen.

— Å andra sidan har man isolerat ämnen med oroväckande kemiska strukturer i åtskilliga svampar, men man har inte haft möjlighet att undersöka dem med avseende på deras giftighet, berättar Börje Wickberg.

Ett sådant exempel är vit tuvskivling. Svampen har tidigare ansetts ätlig — den både doftar och smakar gott. Symtomen kommer sentOm man är svampplockare och vill undvika obehagliga överraskningar ska man alltså inte lita på äldre litteratur. En bok som däremot kan rekommenderas är Nya svampboken av Pelle Holmberg och Hans Marklund. Den senaste upplagan är tryckt i år. I denna moderna klassiker bland svenska svampböcker kan man bl a läsa om den lilla otäcka gifthättingen (bild 3) — en svamp som innehåller samma gift som lömsk och vit flugsvamp. Vad som gör denna svamp så farlig är att den lätt kan förväxlas med en god svamp, den föränderliga tofsskivlingen.

Ett skrämmande exempel på gammal okunskap är att gifthättingen faktiskt har rekommenderats som matsvamp för inte alltför länge sedan. Gifthättingen gick då under namnet strimmig tofsskivling. Svampen har även kallats dadelbrun hjälmskivling. Precis som i fallet med vit och lömsk flugsvamp kan det ta upp till ett dygn innan man blir sjuk efter en svampmåltid som har innehållit gifthätting. Ännu längre tid tar det innan man blir sjuk av giftiga spindlingar — som mest en hel vecka. Bland våra närmare 400 spindlingar känner man till två dödligt giftiga arter: toppig giftspindling (bild 4) och orangebrun giftspindling. Bägge arterna är lätta att känna igen. Ändå har det hänt flera gånger att exemplar av giftiga spindlingar av misstag har råkat komma med i korgen då plockare har varit på jakt efter trattkantareller. Det gäller att se upp eftersom arterna kan växa tätt tillsammans i mossan.

De toppiga- och orangebruna spindlingarna och deras giftighet upptäcktes så sent som på 1970-talet. Efter det har svampexperterna blivit alltmer tveksamma till andra spindlingar som tidigare ansågs ätliga. I dag är det nog klokast att låta samtliga spindlingar stå kvar i skogen. Vårt sista exempel bland de omvärderade svamparna är pluggskivlingen (bild 5). På många håll i Europa har den varit en omtyckt matsvamp och förekommer i äldre svenska svampböcker som ätlig. Väl kokt eller genomstekt ger den inga akuta besvär, men äter man den rå eller för litet upphettad får man våldsamt ont i magen. Vad det är för gift som kroppen reagerar på är okänt.

Pluggskivlingen innehåller dessvärre en andra komponent som inte förstörs av värme och som kan ha ännu otrevligare följder. Hos vissa, men inte alla, som har ätit av svampen angrips kroppens röda blodceller. Giftet lurar kroppen att anfalla de egna blodcellerna så att de skadas och faller sönder, med bl a leverskador som följd.Eftersom det handlar om en immunologisk reaktion och skadan kan jämföras med en allergisk reaktion räcker det inte med att äta pluggskivling en enda gång för att bli sjuk. Antalet antikroppar ökar för varje gång man äter av svampen, och för varje gång ökar också risken att insjukna.

Mat eller krydda?

Svampar innehåller mest vatten och är fattiga på näringsämnen. Men i svampar finns en mängd komplicerade substanser som inte förekommer i andra livsmedel. Jämfört med växter och djur har svamparna en konstig kemi som till stora delar fortfarande är outforskad. Vi är många som gärna ger oss ut i svampskogen och som inte tackar nej till en god svampmåltid. Det är ändå lätt att aptiten minskar något när man betänker att många matsvampar som i dag klassas som ätliga kan vara omvärderade i morgon. För listan på otjänliga arter kommer säkerligen att växa med ökad kunskap om svamparnas kemi.

Är det då klokt att äta svamp trots alla okända risker?

— Jag vänder mig faktiskt mot ordet matsvamp. Svamp är inte föda i egentlig mening, och ska därför inte ätas i stora mängder. Men använd gärna svamp som krydda, uppmanar Mark Personne.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg.

Ur F&F 7/2002

Denna kväll var regnig och regnig, några frös och vi var trots allt 22 hågade svampplockare. Å vi blev inte besvikna. Vi hittade en rad olika matsvampar och många fick en hel del matsvamp med sig hem. Hans Holmberg och Anders Strandh lyfte på artgenomgången fram följande 13 riktigt bra och enkla nybörjarsvampar.

Karl-Johan (stensopp)

Tegelsopp

Brunsopp

Björksopp

Smörsopp

Tegelkremla

Kantkremla

Granblodriska

Vårtig röksvamp

Blomkålssvamp

Rödgul taggsvamp

Rödgul trumpetsvamp

Trattkantarell

35 svampplockare anslöt å njöt av dagen i skogen vid Ubbarp, Barnarp. Vi rensade alla gemensamt rent på matsvampar i denna gamla och platta barrblandskog. 

Hans gjorde en eminent artgenomgång av de ca 100 arterna vi fann idag. 

Några bra saker att tänka på i dagens infoflöde är. 

Skogs- och snöbollschampinjon är de svampar som är bäst på att ta upp tungmetaller. 

Skilj på vit flugsvmp och champinjoner. Vit flugsvamp har alltid strumpa och ring samt vita skivor. Champinjon har först rosa och sen mörka skivor och en ring, ingen strumpa.

Finska riskor, skäggriska, skäggriska och pepparriska är tre goda riskor som man innan förvällning måste koka 5-10 minuter. 

Skilj på avkokning och förvällning. Förvällning innebär stekning så att vattnet försvinner. Avkokning görs i en gryta med vatten ca 10 minuter för att lösa ut mindre nyttiga ämnen och sen slänger men vattnet.

Riskor vs kremlor. Kremlor är torra skivlingar och riskor blöder.

Toppig giftspindling vs trattkantareller. Detta är den förväxlingsrisk som oftast nämns. Toppig giftspindling och trattkantarell är väldigt olika MEN de växer ofta på samma kvadratmeter, dvs en å annan toppig giftspindling råkar växa där det växer hav av trattkantarell. 

De 7 giftiga svamparterna som finns i Sverige är egentligen de man ska lära sig. Övriga 10 000 – 20 000 arter kan man äta mer än en gång. Vissa kan man dock må dåligt av.

Denna kväll dök 17 svampälskare upp, mest medlemmar men också någon ny. Vi fann mycket gott i skogen. Det märktes att regnet har fått svamparna att komma på bred front nu. Vi fann ca 50 arter som vi satte namn på och ett gäng trampsvampar.  

Flertalet deltagare gick till sina favoritställen och bla undertecknad hittade fler kg rödgul trumpetsvamp och trattkantarell.

Styrelsen genom Anders S

ÄNTLIGEN har säsongens första fynd dykt upp.

Först med att rapportera var Britt Marie Eidefjäll i Bottnaryd. Fyndet gjordes 4 juni på trädgården där det står flera sorters olika träd. Vi tror att det är en blek björksopp.

I svampgrupperna på facebook dyker det dagligen upp fynd av bland annat kantarell runt om i landet. Tack vare regnet kan vi nu ser fram mot några veckors fina skördar. Sen måste vi dansa regndans igen. UT Å NJUT!!!!

// Styrelsen

Riskor, ett släkte utan risker. 16 mars 2017, studiefrämjandet. Lars-Göran Hellsten berättar om de ca 80 arter riskor som står att finna i svensk natur.

Det finns mellan 5000 och 8000 svamparter i Sverige och i världen finns det troligen uppåt 1 500 000 arter men vi har bara hittat 300 000 av dem.

Innan vi kom in på själva riskorna berättade L-G om svampplockning utomlands. Tex i polen plockar de i princip alla svamparter och äter dem. De saknar svampböcker. De polacker som L-G har träffat visade att inte mycket respekt för giftsvamparna.

Kvällens föreläsning genomfördes i Studiefrämjandets lokaler så vi var lite nyfikna på deras organisation. Verksamhetsutvecklare Karin Lundblad berättade att studiefrämjandet är Sveriges största förbund med massor av olika studiecirklar och utbildningar. Studieförbundet är politiskt och religiöst obundet. Studieförbundet är en ideell organisation bestående av 19 olika medlemsorganisationer, bla friluftsfrämjandet, riksförbundet Sveriges 4H, Svenska jägareförbundet och sveriges ornitologiska förbund.

Riskor

Det finns ca 80 riskarter i Sverige. Alla riskor och kremlor har kort kött, motsatsen till trådigt kött. Det gör att en blind kan skilja den från övriga svampgrupper. Kremlor är torra och riskor blöder, om de inte är helt intorkade. Kremlor har vattenlöslig färg och riskor har regnäkta färg. Det gör att kremlorna är svårare att artbestämma.

Med ett undantag, lakritsriska, är alla riskor som i rått tillstånd smakar milt fullt ätbara. Ingen riska är dödlig utan det värsta som kan hända är magont, tex vitriska.

Blodriskor är den grupp med riskor som de flesta tänker på när de hör ordet riskor. Tallblodriska/läcker riska är den som anses finast och smakar bäst. Den växer med tall. Granblodriskan är bunden till gran och är vanligare. Granblodriskorna bör kokas av, ca 5 minuter, i vatten innan de tillagas.

De finska riskorna är en grupp vi svampkännare ofta nämner. Den omfattar tre arter som våra finska grannar gärna samlar å lägger i.

Pepparriska, är fortfarande krispig, ej degig, efter avkokning.

Skäggriska, fordrar extra lång kokning

Skogsriska, består av flera olika arter

Då det i svampböckerna står noga beskrivet i vilken biotop arterna växer å många växer med ädellövskog repeterade vi vilka de 8 ädla lövträden är: Alm, ask, avenbok, bok, ek, lind, lönn och körsbär

L-G gick igenom hans egenhändigt ihopsnickrade nyckel för att artbestämma riskorna. Den var suverän.

Innan kvällen var slut så visade L-G oss 10 deltagare hur artportalen fungerar när man söker fram inrapporterade fynd och hur man rapporterar egna fynd. En klart bra kväll!

Årsmöte Södra vätterbygdens svampklubb 2017

Efter traditionella årsmötesförhandlingar och utdelning av årets svampdiplom 2016 till Kerstin Ydreborg fick vi 16 deltagande medlemmar lyssna på mycket kompetenta Bernt Bernhardsson från Skillingaryd. Bernt har haft biodling sedan 1951 och delade gladeligen med sig av sina erfarenheter. Nu ska här inte skrivas ner hela föredraget utan jag nämnder ett urval av informationer.

Bernts erfarenhet är att Jönköpingsborna vill ha ljus honung. Tills skillnad från ljunghonungen som är den mörkaste honungen. Den är den mest aromatiska, mest geleaktiga, har högst fukthalt (20 %), och svårast att sila.

För barn som är under 1 år är det farligt med för mycket pollen, dvs honung. Det kan även finnas bakterier. Senare i livet är honung däremot en utmärkt produkt att inmundiga. Honung är tom lite antibakteriellt.

Bernt berättade noga om hur biåret ser ut å det börjar med att de första solstrålarna lockar ut bina för att tömma tarmen. Det sker normalt sett inom 50 meter från kupan och 50-200 meter i radie är den ytan som bina normalt samlar mest pollen i. Trecket i botten på kupan avslöjar om kupan är angripen av den fruktade kvalstret varoa. Kvalstermamman lägger sina ägg på bilarverna å slutresultatet är att larverna dör.

Det finns tre kategorier bin; drottning, arbetare och drönare. De har nästan samma utvecklingssteg från ägg till larv och slutligen färdiga bin. Drottningslaven får bla lite bättre mat.

Drottningen har en stab om 200 arbetare som håller henne på topp. Hennes kropp är ständigt indränkt i fodersaft, arbetarna tuggar och preparerar maten så hon är egentligen bara en äggfabrik. Under högsäsong lägger hon 2500 ägg per dygn, vilket motsvarar 3 gånger hennes kroppsvikt. Drottningens parningsresa pågår 4-7 dygn, parar sig med 20-30 drönare efter en lång utmattande flykt där de klena sorteras bort. Denna parning fyller hennes sädesblåsa så att det räcker till 500 000 ägg.

Intressanta fakta:

När bina svärmar är det intressant att veta hur många de är. Regeln är att tätt sammanpackade går det 10 000 st/liter.

Svärmning, då en drottning tar exakt halva styrkan med sig, beror på överskott av fodersaft.

Konsistensen på honungen beror på omrörningen.

50-60 kg honung är normal skörd per kupa.

Medlemmarna i SvenskaBiodlarFöreningen, SBR, är snart upp i 13 000 kupor. För att pollinera Sveriges alla grödor krävs dubbelt så många kupor.

Bin är inte långsinta, de glömmer över vintern.

Vildhallon ger mest nektar av alla växter.

Bina ventilerar kupan så effektivt att luften byts ut 11 gånger per minut, allt för att sänka fukthalten i honungen från 50 till 20 %.

Biodlare som haft bin länge drabbas sällan av reumatism. Binas gift gör att kortison släpps fritt i kroppen.

När honung slungas är den som mest näringsrik, sen grumlas den och kristalliseras.

All honung innehåller mycket vitaminer.

Kinesisk honung är konstgjord, aldrig varit nära bin. Den är utspädd med socker.

Man får inte flytta bisamhällen över en sockengräns utan tillstånd från tillsyningsman. Allt för att hindra smittospridning.

Vill man lära sig mer om biodling finns det en stor mängd litteratur att tillgå alternativt kvällskurser.