Kinnekulle lockar alltid. Såväl på våren när berget bjuder på blomsterprakt i form av bl.a. doftande ramslök och fält med orkidéer.som på hösten när kalkrika ängar och lummiga skogar dukar upp en mångskiftande svampflora.
SVS försöker därför göra en Kinnekulleresa under båda årstiderna. I år ansåg styrelsen att det vore lämpligt att fira Sveriges nationaldag på västgötaberget. 15 medlemmar tyckte detta var en god idé.
Under sakkunnig ledning av Hans Holmberg, gjordes första stopp vid Husaby kyrka med sin berömda ”dopkälla”. Det var ju här, som Olof Skötkonung, enligt traditionen, lät döpa sig och därmed bli vår första kristna kung. Som man kan se av namnteckningarna på bergväggen, har även andra storheter än svampklubben – Gustaf V, Gustaf VI Adolf, Carl XIV Gustaf och Kronprinsessan Victoria – besökt platsen.
En knapp kilometer från kyrkan besökte vi sedan en märklig bosättning. Från 1880 och 30 år framåt, beboddes en stuga av sten, byggd mot berget, av ”Lasse i berget” med fru Inga och två barn. Stugan, 2×9 m, har två rum med en öppen eldstad i varje. F.ö saknas naturligtvis varje form av annan bekvämlighet. I detta lilla krypin satt Inga och flätade korgar och sydde kläder att sälja för familjens uppehälle.
Efter lunch vid Österplana kyrka, fortstte vi till Örnekulla på Österplana hed. Några förhoppningsfulla hade här tänkt fylla sina korgar med vårmusseroner. Våra strövtåg över alvarmarkerna gav emellertid klent utbyte. Endast två exemplar hittades. Däremot förundrades vi över den stora mängd oxlar, som växte där. Vad har man en oxel till? Ingen kunde ge något bra svar, så jag låter frågan gå vidare till er, som läser detta. Enligt Linné, är bären smakliga men ”ger väder”.
Efter Örnekulla nådde vi , enligt mångas åsikt, resans höjdpunkt. Vid Hjelmsäter, på Kinnekulles västra sida, leder en rullstolsanpassad bred träspång in till en öppning i skogen med hundratals blommande guckusko. Överallt under träden växte denna praktfulla orkidé. Som om inte detta var nog, fann vi också blommande tvåblad invid stigen.
Det började nu bli dags att återvända hem, men först måste ju stenbrottet vid Munkängarna beundras liksom Utsikten strax söder om Hällekis, där svalkande glass blev den goda avslutningen på en upplevelserik söndag.
Lämna ett svar